Jag kanske borde åka utomlands.nDu säger att jag borde se mig kring.nMen jag har inte tid med någon annanstans.nHar inte lust med massa någontingnnJag vill se frost ur varje sommardaggnJag vill se skymning mitt i rusningennJag vill se vimlet byta ytterplaggnJag vill se löven byta färg igennDu säger att jag har en liten värld,nmen den är större än begärnJag vilar under himmelenni höst på min planetnJag sjunger för mig själv,nfastän jag vetnatt sånt kan kallas ensamhetnnNu sköljer luften över sommardammnNu landar folk och allting återgårnNu går passionen och blir allvarsam,nom någon sådan ännu återstårnnJag blev utan, men jag klarar mig.nDet finns en park vid Söder Mälarstrand.nDit kan man gå en stund och vila sig.nMan kan få nog av all panik ibland.nDet är nojor och normer, neuros och neon,noch tomma tal i telefonnJag vilar under himmelenni höst på min planetnJag sjunger för mig själv,nfastän jag vetnatt sånt kan kallas ensamhetnnPersiennerna dras ner,ndet mörknar och jag ber:nLåt mig bli din melankoliska vemodskavaljernEn nattlig promenadni en höstmörk stad;njag kan inte önska mig nåt mernnSå jag åker inte utomlandsnförrän vintern fäller slutridånHär är ett skådespel i höstlövsdansnsom jag vill se varenda meter pånDu säger att jag har en liten världnMen den är snygg och full av flärd!nJag vilar under himmelenni höst på min planetnJag sjunger för mig själv,nfastän jag vetnatt sånt kan kallas ensamhetnn