Nu sitter han och sjunger igen;nskämt ur sin skrattande dvala.nOch du ber honom tystna igen,noch låta händerna tala.nnOch han ler och förvandlas som pojkarna gör,nnär inget finns att teatra inför.nnOch han tror han är förälskad igen.nDet är så mycket i skallen.nMen när Du säger: God natt kära vän,nstår Du påklädd i hallen.nnOch Du går och han krymper, som pojkar blirnsmånnär dom är nakna med kläderna på.nnFör Dunsåg mer än min fåfängs gitarr.nnDu slet av en dräkt av en narr.nOch lät mina bjällror få falla.nSom nunnär teater känns något befängt;ni gryning när krogen har stängtnfaller bjällror från alla.nnMen mörkret faller bittert igen.nSå han skrattar med ljuset.nDu gråter i tystnad igen,nmed alla häxor i huset.nnOch han ringer och säger; Det mörker Du serngör att stjärnorna märks lite mer.nnSå, han sjunger sina sånger igen.nOch Du ler åt hans iver.nOch när Du säger; Det ljusnar min vän,nja då sitter han redan och skriver:nnLjuset blir större när natten tar form,noch värmen blir mer värd i storm.nnOch Duntog del av min fåfängs gitarr.nDu skratta' med enfaldens narr;ntvå clowner som vråla' i natten.nSom nunnär teater känns mer relevant;nnär det enda är mörkt som är santnförstår jag dom flyende skratten.