samma fruktan som tvingar oss ner på knä nvärmer hjärtat i tacksamhet nhåller dig som ett litet djur nvänder kinden och blottar strupen nså rasar vintern som en diktaturnhåll det gulnande papperet mot solen min vän nfölj de vacklande fraserna tills de bleknar igen nbland snustorra fibrer där bläcket slår sin vals ninget finstilt och flådigt nbara fötter och armar och halsn